Tiden innan våren bryter ut; vårvintern med sitt vita skira ljus är här. Vi vet att färgerna, naturen, solen och värmen ska återvända. Men just tiden innan; med längtan och väntan som ligger i luften, är nu i mitt fokus. Det får lov att ta tid. Det får lov att gå långsamt. Som en besvärjelse. Ljuset kommer sakta. De tidiga kyliga morgnarna nere vid strandpromenaden med soluppgång och ljusrosa/ljusblå himmel. Dagarna blir längre och längre för varje dag. De första varma solstrålarna letar sig fram genom kala trädgrenar ner på den gråa vintertrötta marken. Små tecken av en ny vår kommer upp. Snödroppar, lite mer grönt mellan de vissna löven, koltrastarna som börjat sjunga igen. Och det finns hopp om ljus och värme. Varje nyans av förändring tar jag vara på och gömmer i mitt inre. Njuter för första gången på många år av februari månad som annars är en tråkig kall transportmånad till våren. Kanske för att jag är en bit äldre, kanske för att jag nu i år har mer tid att vara ute; ser hur ljuset och livet sakta återvänder. Det berör mig på ett annat sätt än tidigare. Och vill hålla kvar längtan. Stora snöflingor singlar sakta ner; vintern håller sig fast. Det är nu i början av mars. Men vi vet att den inte kan stanna. Njuter av våren i förskott inomhus med buketter av tulpaner, krukor med pärlhyacinther, krokus, kungsängsliljor: alla näpna små vårblommor som förtrupper till det som komma skall därutanför fönstret. 
 
Badar i kylan. Solen värmer så långt den når fram. Det är ca +4 grader i luften men jag njuter av att gå ut från värmen i bastun ut på bryggan och ut i vårvinterns första solstrålar. Pålsjöbaden i Helsingborg är en oas och min överlevnad under vintermånaderna. 
 
 
Grenar av Magnolia från Norrvikens trädgårdar. En liten tulpan. Tillsammans blir de ett oemotståndligt stilleben med vårkänsla och längtan.  
 
 
 
Det nationella parknätverket Swedish Society of Public Parks and Gardens. Bilder från flera av medlemsparkerna som är bland de främsta i Sverige. Collage från medverkan på Nordiska trädgårdar 2012; skapat av Viktoria Blomberg. 
Se mer info om nätverket och om parkerna på www.swedishgardens.se
 
En delegation från "Gardens without limits", som var ett EU-projekt för länderna Frankrike, Tyskland och Luxemburg där de gränsar till varandra i nordöstra Frankrike, kom och besökte Den Stora Trädgårdsfesten på Sofiero i augusti 2006. De hade trädgårdsturism i fokus och blev mycket imponerade av hur vi arbetade och hur vi utvecklat parken samt det stora besöksantalet. De kom från en region där industrier lagt ner och där folk flyttade ifrån, och de såg möjligheten att profilera städerna och regionen runt gränserna i ett gemensamt trädgårdsturism-projekt. De hade fått godkänt EU-medel och drog igång investeringar och marknadsföring. I projektet ingick också att arrangera en konferens vartannat år för att skapa en plattform och ett nätverk för utbyte av goda exempel. 
 
Jag blev nedbjuden till konferensen "Gardens without limits" i oktober samma år och det var början på ett nytt kapitel i mitt långa parkliv. På konferensen var folk från alla de viktiga parker och organisationer som finns i Europa däribland från National Trust och RHS. Men också från flera tyska och franska nätverk och mäktiga parker. Det var fantastiskt att delta och det jag kände allra mest var att vi verkligen inte behöver skämmas över våra parker i Sverige! Att vi har mycket att komma med och det arbete vi lagt ner på Sofiero var ett exempel som lyftes fram på konferensen bland annat. Mitt i allt fick jag en uppmaning och fråga från scenen: "Mrs Liljedahl; can you tell us about your garden festival at Sofiero? You have made a fantastic work!"  Och plötsligt vändes hela publiken mot mig och jag fick en mikrofon i handen och skulle säga något klokt. Överrumplad och nervös fick jag fram något som "Yes, it is fantastic and we are so happy but it can also rain a lot....." What! Precis som en typisk svensk kunde jag inte ställa mig upp och bara njuta av uppmärksamheten och stolt proklamera hur duktiga vi är och hur fina våra parker är och vilket hårt arbete jag själv lagt ner... Nej, "it can also rain a lot...." Oh My God, så många gånger har jag inte spelat upp scenen i huvudet och ändrat varenda mening i mitt stapplande svar.. Jag VAR och ÄR otroligt stolt över vad vi gör och vad vi har i Sverige och jag vet vilket slit jag själv lagt ner och hur mycket arbete det läggs ner varje dag runt om i Sveriges främsta parker på att hålla ekonomin, skapa upplevelser för besökare, underhålla och utveckla trädgårdar och rabatter; hålla kommunledningar glada och länsstyrelser underrättade. Att bolla fastighetsfrågor ena stunden och den andra stunden hoppa in i ett möte med pelargonsällskapet som vill ha mer bidrag om de ska komma igen; för att i nästa sekund göra budget, skriva en annons eller fixa nycklar till den nya praktikanten.. Ja, allt ska göras med samma energi och glädje. 
 
Och att skapa en Garden Festival gör man inte bara sådär. Den kräver hur mycket planering och hårt arbete som bara är möjligt. Ofta är man underbemannade och det görs med eldsjälar som brinner för sin plats. Man älskar ofta sin park, och offrar mycket för att det ska gå bra! Och nu är jag extra stolt att vi har ett nätverk i Sverige för de främsta parkerna; Swedish Society of Public Parks and Gardens som jag var med och startade 2010, inspirerad av mitt första konferensbesök i Metz. Just för att vi måste bli starka ihop! Kunna stötta varandra i VÅTT och TORRT! Och inse att vi är bland de främsta i Europa, trots att det regnar en del...
 
Jag blev inbjuden efter konferensen att vara med på möten i Berlin under flera år i en inre krets för utveckling av europeiska parker och trädgårdar så jag avskräckte inte med mitt svar som tur var. Annars hade jag aldrig förlåtit mig själv...
 
 
Gunnebo slott i Mölndal har tagit ett stort ansvar för att vara plattform för det svenska parknätverket. Utan stödet från VD Lena Vikström hade det inte varit möjligt att utveckla nätverket så framgångsrikt som vi nu har gjort. 
 
Nätverkets medverkan på Den Stora Trädgårdsfesten på Sofiero 2013. Viktigt att visa upp sig tillsammans!
 
Pålsjö skog med de raka, ståtliga Bokarna. Grå-vitt ljus som når ända ner. Snart är det grönt och lummigt. Älskar tiden innan allt har börjat sätta fart. Följer varje tecken av liv. 
 
Sover dåligt som vanligt och är vaken mellan 02.00 och 05.00. Sen slumrar jag in och vaknar igen av mig själv vid 07.00. En typisk natt. Och jag har hunnit svara på email och surfat runt på nätet och varit ute bland mina sociala medier. Mitt i natten när jag borde sova som bäst. Vet att det inte är bra att ha mobilen nära men den är ändå bästa stödet för att förströ en vaken natt. Orkar inte läsa en bok och vill inte gå upp... Dricker en kopp te ibland och sitter med en filt i soffan, tänder ljus och försöker dämpa tankeverksamheten som är lite för ivrig för dygnets timmar. Men då blir jag mer vaken och börjar tänka ännu mer. Behöver stillheten och natten men behöver kanske inte sova lika länge som förr. Kommer ihåg min mormor som var uppe vid 05.00, kokade kaffe och läste tidningen vid det lilla köksbordet. Hon kunde inte heller sova. Så det är väl så det är numera. Känner mig inte så upprörd över det utan får mer hantera det på något sätt. Och ibland slumra till på soffan en eftemiddag emellanåt.
Får vila när tröttheten kommer.  
 
Februarimånad är en rätt tråkig mellanmånad då man längtar efter våren och värmen som mest. Och då plötsligt kommer kyla och snö, som vi inte alls hade räknat med. Är glad att jag bor långt ner i söder, kan inte klara kylan så länge och nu börjar det bli riktigt ljust ändå! I år känns februari inte så farlig. Jag har mer tid att se förändringarna och går in i vårvintern med hopp om livet och ser att det återvänder sakta och målmedvetet. Ljuset bland de kala bok-stammarna i skogen är försiktigt krispigt och vitt. Annorlunda från de första varma självsäkra solstrålarna på våren. Det är en ynnest att få följa varje dags förändring mot ljuset och värmen. Börjar till och med tycka om de kyliga lite motsträviga morgnarna med grå-rosa gryning i lätt motvind. 
  
 
Längs Öresund. Springer, går, andas, flåsar, vaknar till liv. Får kraft i den kyliga motvinden!
 
 
Gott i soffan med mjuka kuddar, färger och former. Mitt i natten när jag inte kan sova eller en stund på em när tröttheten kommer...
 
 
Börjar varje dag med Avocado på Finn-crisp, en Blodgrapefrukt och en kopp te. Jag varken ska eller behöver äta mer. Måste gå ner i vikt... och det går bra så länge jag håller mig till detta! Och äter nästan minimalt på dagarna. Så det är ingen frossa i semlor eller kanelbullar som jag älskar och som jag nu måste avstå ifrån, och bara äta någon gång ibland. Det funkar bättre än jag trodde och det ger resultat. Piggare och nöjdare kropp.
Så har en måndag i februari börjat igen.