Tiden innan våren bryter ut; vårvintern med sitt vita skira ljus är här. Vi vet att färgerna, naturen, solen och värmen ska återvända. Men just tiden innan; med längtan och väntan som ligger i luften, är nu i mitt fokus. Det får lov att ta tid. Det får lov att gå långsamt. Som en besvärjelse. Ljuset kommer sakta. De tidiga kyliga morgnarna nere vid strandpromenaden med soluppgång och ljusrosa/ljusblå himmel. Dagarna blir längre och längre för varje dag. De första varma solstrålarna letar sig fram genom kala trädgrenar ner på den gråa vintertrötta marken. Små tecken av en ny vår kommer upp. Snödroppar, lite mer grönt mellan de vissna löven, koltrastarna som börjat sjunga igen. Och det finns hopp om ljus och värme. Varje nyans av förändring tar jag vara på och gömmer i mitt inre. Njuter för första gången på många år av februari månad som annars är en tråkig kall transportmånad till våren. Kanske för att jag är en bit äldre, kanske för att jag nu i år har mer tid att vara ute; ser hur ljuset och livet sakta återvänder. Det berör mig på ett annat sätt än tidigare. Och vill hålla kvar längtan. Stora snöflingor singlar sakta ner; vintern håller sig fast. Det är nu i början av mars. Men vi vet att den inte kan stanna. Njuter av våren i förskott inomhus med buketter av tulpaner, krukor med pärlhyacinther, krokus, kungsängsliljor: alla näpna små vårblommor som förtrupper till det som komma skall därutanför fönstret. 
 
Badar i kylan. Solen värmer så långt den når fram. Det är ca +4 grader i luften men jag njuter av att gå ut från värmen i bastun ut på bryggan och ut i vårvinterns första solstrålar. Pålsjöbaden i Helsingborg är en oas och min överlevnad under vintermånaderna. 
 
 
Grenar av Magnolia från Norrvikens trädgårdar. En liten tulpan. Tillsammans blir de ett oemotståndligt stilleben med vårkänsla och längtan.